Grönhults och Ekebergs kolare och bergsmän

Jag har i ett arkiv från St Sirsjön hittat bilder som Du kanske kan hjälpa mig med. Klicka här så vore jag tacksam om Du ville hjälpa mig.

Efterlysning

Hej, jag heter Bertil och jag föddes på Stora Sirsjö i Norra Ekebergs Rote i Hällefors socken i slutet av 1800 talet. Ni skall känna er varmt välkomna till mina förfäder och vänner bland kolare och bergsmän. De flesta har rötter i vårt grannland Finland. På min farfars farfars fars sida härstammar vi från Grönhult, men på farfars mors sida har vi djupa rötter i Norra Ekeberg med tillhörande hytta, vilket förklarar denna sidas budskap. Ha en trevlig vandring. Och glöm inte att vi hela tiden försöker att uppdatera sidan, även om jag själv sedan lång tid vilar på Hällefors kyrkogård. Men jag litar på Anders ! Vi konstaterar när vi skummar i dödboken att många gruvolyckor på 1700 talet som krävde mycket liv. Jag har ingen statistik men sett med dagens ögon var dödstalen otroligt höga. Presten i Hällefors skrev på slutet av 1600 talet slagen i grufvan.

Villar och Anders planerar att under 2010 göra en vandring vid Gränsjöhöjden och Löfåsen och detta i samverkan med Bredsjögårdarna och Hellefors Hembygdsförening.

Referat från 2009

Välkommen alltså till Hjulsjö socken och Ekebergs Rote.

En bild om den trakt vi skall berätta om. Bilden tecknad 1688 av Gabriel Toringh. Diagonalt i bilden ser vi den gamla vägen, som har sin egen historia, som vi berättar mer om. Här har vi Ekebergshyttan, Jönshyttan och Grönhults hemman med gruvan, som gav hyttan malm.

Visst är vår hembygd värd att beundra. Men hoten mot miljön är många. Bergvik och Stora ENSO skövlar våra skogar och det måste vi kunna hindra även om kolarna och bergsmännen förr gick hårt åt skogarna.

På denna sida kommer vi att berätta om de rotar, som gränsar till Grönhult, vars namn du finner på menyraden ovan med Grönhult, Jönshyttan, Sirsjön och Ekebergshyttan och Gränsjö med omgivningar. Det kommer att handla om finntorpare, bergsmän, hyttor, gårdar och torp i detta jernbärarland. Vi skall berätta om de människor, som bott i dessa de västra delarna av Hjulsjö socken och de Östra delarna av Hällefors socken. Som bonus kommer vi att berätta om Elfsbacka socken i Värmland.

Dessa två personer knyter ihop alla dessa sidor på denna domän. Båda är de ättlingar till de finntorpare, som kom hit på 15 och 16 hundratalen.

Efterhand som bygden via kyrkböcker, lantmäterihandlingar och personliga besök låter sig exponeras kommer vi att låta denna sida växa fram. Nackdelen är att all text inte är redigerad och att alla personer inte ännu funnit sin rätta plats. Hjälp gärna till genom att lämna synpunkter och tipsa om dokument eller maila bilder om gårdar och personer. Det är framförallt Grönhults och Ekebergs rotar som står i fokus, men Hafsjö, Gränsjö, Björksjön, Hjulsjö By och Rombohöjden (Det har jag lovat Berglund) och Norrelgen kommer att besökas. Det hela är en roman som inte har något slut........

Namnet Hjulsjö kan härledas från 1400 talet och antyder då att det är frågan om en säter och att områdets form av ett hjul skulle kunna vara dess förled. Hjulsjö skulle egentligen heta Hjulsäter. Men från 1600 talet och framåt liknar stavningen Hjulsjö, men från mitten av 1700 talet stavas det som nu.

Först under senmedeltiden kan vi räkna med en bebyggelse och invandring i jakten på malm och uppförandet av hyttor. Noraskogs bergslag från 1340 talet kan tala härför. Grängshyttan är nog den första i Nora Bergslag från slutet av 1300 talet. En Hywlssehytta skattelagd på 1400 talet.

Efter hand så ökade invandringen inte minst av utländsk expertis från Tyskland till en linje Saxhyttan - Hjulsjö By. Norr om denna linje fanns ingen skattelagd bebyggelse. Från 1530 talet noteras en ökning av befolkning och järnproduktion. 1600 talet sker ett stort uppsving speciellt kring perioden 1620 och till 1640 talen, d.v.s. under 30 åriga kriget.

Hjulsjö By i Hjulsäter må ha härbärgerat den första bebyggelsen där en man på medeltiden som hette Jöns Ulfsson figurerar. 1/8 mantal (örtugland) där man i skatt betalade med näver. Grengisboda utgjorde tidigt två torp, som betalade med näver eller järn. (I dagens läge motsvarar detta Grängestorp, Björklund, St. och L Hästnäs om vardera ¼ och Ånnenäs, Holmsjöbråten, Löfåsen, Ånsjön eller Bergtorp och Björneboda vardera om ¼).

De första finnarna i trakten nämns 1606 Clement Finne i Hjulsjö och Per Finne i Gränsjön. Redan Gustaf hade införskrivit finnar som Legefolck och under Karl IX skedde en spontan invandring, som avstannar kring 1640. Från Savolax kom våra förfäder och befolkade skogarna i dessa utmarker och bröt sin mark och fann järnet, som de kolade. Det var finnar som upptäckte silvret i Grythyttan och Hällefors. Det var driftiga människor, som jag är stolt att vara en del av.

Hembygden har på ett förtjänstfullt sätt tagit till vara traditionen och skapat en historisk exposé över människans villkor och utveckling här uppe. Längs Finnstigen vid Bredsjö Herrgårdar har man fångat mycket av hur strävsamma de var här uppe.

Bygden häromkring var kronans mark enligt Gustafs vilja. Den lades sedan under Nora och Lindes Bergslagar på 1600 talet. Finländare inbjöds att svedja och odla mot skattefrihet under upp till sex år. Carl IX var den som uppmuntrade invandringen. Erik och Johans fejder med ryssen gjorde livet outhärdligt för gränsfinnarna där borta. De kom i stora skaror mellanlandade på någon gård som dräng eller grufpojke för att sedan med yxan över axeln söka en lämplig plats, eller fortsätta mot Värmland eller Norge. Det tog blott en generation kring början av 1600 talet, så var marken mättad av nybyggare och konflikter och regelverk om begränsning av svedjan tillkom. Det har talats om våldsdåd mellan mötet med de från söder kommande slättboerna och finnarna, men detta saknat grund i verkligheten. Kulturellt blev det en blandning, som varit fruktgivande med sagan och sångerna från den finska kulturen. Dominansen av finnarna var betydande i dessa våra trakter. Myndigheterna var på det klara med vad som skedde här och krävde att tingsställen och andra nämnder skulle minst vara 50 % finnar. Ur finnarnas händer har sedan de flesta gårdarna och torpen sitt ursprung. Ställena benämndes därefter kronotorp. Intressant är att många ställen kom att ligga på höjder, gärna med ett läge som gynnades av frostfrihet och sol. Vårt Bergslag var även ett genomgångsland för många finnar, som flyttade med till Nya Sverige på andra sidan och med sin kunskap bröt ny mark där borta, även om det skedde under ett visst mått av tvång.

Ur kyrkböckernas data kan vi spåra förfäder från gårdar och torp. Här timas grufveliga saker, som vi skall se om vi inte kan bena ut, men det kan ta sin tid att redogöra för dessa våra gemensamma trakter. Fantastiska människor har jag mött, när jag försökt att spåra våra förfäder och mången kunskap har jag funnit i kyrkboken och på nätet. Frändskap för livet är också frukten av mitt möte med mina fäders trakter.

Ett utdrag av berggrundskartan i trakten.

Om vi ber kyrkboken om hjälp så kan vi inom socknarna Hällefors och Hjulsjö finna torp, gårdar och gruvor, vilket ovanstående karta ger ett smakprov på och som låg i

Gränsdragningen mellan rotarna blir mindre tydliga allt efter hand som tiden går. Märkligt nog så anger kyrkboken sällan om en person i fråga är eller har varit soldat, något som andra studerade länsdelar uti Svea Rike markerat.

Haggruvorna

ett namn som dyker upp först 1790. Området kallades dock vid skifte på 1790 talet för Grufhagen, vilket kan vara intressant i namngivningssammanhang. Vi vet att malmletaren Olof Persson troligen startade gruvdriften här och 1790 hade han förvärvat hela gruvan. Det förklarar att vi med visshet konstaterar att Jansa besitter denna gruva under sin levnad och att hans söner senare delar på kakan efter hans död. 11 till 12 gruvhål finns i området, och gruvan lades ner 1929.

Från ett protokoll 1896 ser vi att under ordförandeskap af brukspatron Edvin Grönvall, så förstå vi att Bredsjö hade köpt merparten av grufvan av Jansas söner redan 1895, och den övergick året efter i Sikfors Bruks AB. 1895 hade man brutit 80 ton malm till en kostnad av 401 kr och vi antar att man önskade fortsätta driften med samma kraft som tidigare. Mer om människorna vid grufvan finner Du här.

Skrädda var det hantverk, där man skilde malmen från gråberget. Gruvan nämns inte i hfl men p 1816 - 25 hittar jag en Masmästare Anders Joh. f1773.

På denna bild från 1860 talet anar man två stugbildningar, den övre kan vara stenstugan. Personer boende inom grufområdets hägn finns här.

Vi får lära oss att i samband med att man ritade kartan ovan så berättas att malm uppfordrades i tunnor på linor från ett närbeläget grufspel hvartill lokomotiv användes som motor. En intressant uppgift att för ett dagsverk vid en hytta åtgick det 20 vid kolmilan, så vi kan förstå att kolningen var en viktig näringsform här uppe.

Ordförklaringar och begrepp

En vy från Nedre Bredsjö

Bergsman

kallas innehavare av bergsmanhemman, vilken ägde skyldighet att bedriva hyttebruk (blåsa tackjärn) och använda sina skogar till kolning. Bergsmännen voro indelta på hyttelag och deras hemman voro till följd av dessa skyldigheter och mot erläggande av tionde jern fritagna från rotering. (vilket förklarar att vi har så lite soldater i området). Sedan tackjärns tillverkningen frigjordes 1858 kvarstår dock benämningen, men övergick till bergsbruksidkare eller om det skedde i större skala brukspatron. (som kan vi läsa i den förtjenstfulla uppslagsboken Nordisk Familjebok).

Kolare

För att få fram järnet ur myrmalmen eller berget så måste det reduceras, vilket man lärt sig sker med träkol. När finnarna kom under 1600 talet utvecklades de tekniken för att framställa detta. Kol blev ett betalningsmedel i skatt och arrende för den mark de sedan brukade. Varje torpare hade att under kommande århundrade leverera sitt kol vid hyttan. Exempel på kontrakt kan vi återfinna under Sirsjön från slutet av 1800 talet. En stig kol är 40 häktoliter får vi lära oss av Berna från Sirsjö. Vi skall också komma ihåg att det krävdes 20 dagsverken i skogen för att få fram den kol som under ett dagsverke konsumerades vid milan.

Här ett exempel på en liggmila, där man låter virket ligga på längden. Här ett exempel från Finnstigen vid Bredsjö, där man demonstrerade en mila sommaren 2007, som skall brinna och vaktas dag och natt under ca 3 veckor.

Ett exempel på en timrad kolarkoja där torparna och kolarna tillbringade långa mörka nätter under vakt på sin mila. Det var inte ofta som kolarkojan var av så här god kvalitet. Jag kan tänka mig att

Kôlbottnar

är resterna av en mila. Ofta lade man nästkommande mila på samma plats. Kolbottnar är skyddade av kulturminneslagen, men det skiter ju skogsbolagen i.

Bergslag

Från 1200 talet organiserades dessa genom kronan. Bergsbruket blev ett privilegium, som tilldelades jordegare, bergsmän, vilka hade att bryta i gruvan och smälta ner malmen i hyttan. Härtill erhölls vissa förmåner. Bergsmännen hade därmed sin egen domstol och egen lag, som kallades bergslag. Här skapades sålunda ett silverbergslag (Sala) och ett kopparbergslag (Stora Kopparberg) och 17 jernbergslag. Namnet kom sedan att betyda distriktet för en dylik sammanslutning och används så än i dag.

Fyrk återfinner vi på gårdsnamnen. Det var tidigare och före 1500 talet ett mynt vart ett 1/6 öre. Namnet kommer igen mellan åren 1862-1909, som kallades fyrktal och reglerade den kommunala beskattningen och rösträttsvärdet. Någon form av fyrktal hölls ändå vid liv långt in på 1900 talet när det gällde väghållning.

Sexman

Från början har det gamla anor där en socken styrdes av en tolv eller sexmanna samling, men kom senare att jämföras med rotemästare. De var ett slags polismyndighet för kyrkotukt och ordning i socknen. De uppbar bland annat böter för sorl och sömn i kyrkan, dryckenskap vid gästabud, sedlighetsbrott o.d. Ursprungligen utsågs de vid sockenstämman eller turvis efter matlag i varje rote, och antalet var olika beroende på socknens storlek. Efter 1862 års kommunal författning förlorade de alltmer sin betydelse och blev ofta biträden vid kommunal och kyrkostämma. Rollen tas över av fjerdingsmän och särskilda byordningsmän.

Vald till sexman, d.v.s. av sockenstämma vald tillsynsman för kyrkans och prästgårdens underhåll samt för övervakning av tukt och goda seder i församlingen. Särskilt skulle de till prästen rapportera, vilka som försummade gudstjänsten, samt om lönnkrögeri förekom inom roten. De skulle också verkställa vissa inkasseringar. Stämman ålade dem jämväl att ange om någon under 21 år rökte tobak, vilket enligt en kunglig förordning var förbjudet, samt om " tjenste - eller arbetshjon uti uthus eller annorstädes, hwarest eld lätteligen kan antända, röka tobak eller gå med bart ljus". De som bröt mot dessa bestämmelser skulle plikta 5 daler silvermynt som tillföll angivaren samt dessutom sitta i stocken en eller två söndagar efter sockenmännens gottfinnande.

Sockenman

Sinnersten.

är det gröna glasartade slaggresterna, som utgjorde ett viktigt byggmaterial i husgrunder källare och uthus.